Resan ner var odrägligt lång och jag mådde illa typ hela vägen, men det känns inte som ett problem nu. allt har blivit relativt.

Den optimism som fyllde min mage som fjärilar i början av veckan är nu som borstblåst och nu ekar istället sorgen i hela min kropp.

jag förstår inte. Varför vara god, nyttig och vacker när man ändå kommer drabbas av det värsta som finns en dag? Varför bry sig om andra och bara äta ekologiskt när man ändå kommer straffas?

Jag håller alla mina tummar och tänker på dig dygnet runt, Thomasine.

Jag hoppas att ni också gör det