Nu har det gått en vecka sedan vi var i Hemse. Jag förundras över mig själv att jag mår som jag mår. Jag blir besviken och skäms över att jag har kvar matlusten och kan skratta som vanligt. Vad är mitt problem? Var är mitt hjärta?
Jag läser följetången i Sofis Mode som handlar om Sophie och hennes hantering av hennes mans bortgång.   
Vad håller jag på med?
Hemma är allt tyst. Allt står kvar utom matskålen. Varje gång jag går hemifrån kämpar jag emot vanan att ropa Hej då, vi ses snart hjärtat.
Men väl inne i stan eller någon annanstans, på tryggt avstånd från mitt hem, är allt som vanligt. Det känns inte okej.
Var är mitt hjärta?

Jag vet att jag älskade henne mer än någon annan och ångrade aldrig att vi hade henne, men ändå skäms jag över att jasg tog/ tar det så ''bra'' som jag gjorde. Det är bara en riktigt jobbig känsla i magen hela tiden.
Är det kanske det som är min sorg?
Jag vet inte.